AB Mamma

2008-10-27T21:54:00.003+01:00

Oj, vad längesen jag skrev nåt inlägg här....jag finns ännu, och vardagen rullar på, svårt att få till tiden att blogga. Jag läser ju ännu en hel del bloggar då och då, men det är väl lika gott att erkänna att den här bloggen inte kommer att vara så aktiv i fortsättningen. Låter den ändå ligga kvar, ifall lusten skulle komma tillbaka. Dessutom är det min historia, om hur jag blev mamma, och den kan ju vara bra om den är kvar, eftersom jag då och då kommenterar andra bloggar, och nån kanske är nyfiken på vem det är bakom signaturen.

Denna dagen ett liv

2008-05-28T21:55:00.003+02:00

Idag har jag varit så där ruskigt effektiv.

Lämnade A på dagis, trots att jag var ledig, de skulle på utflykt och frågade om hon ville med, vilket hon förstås ville.
Gjorde ett gäng ärenden på stan (ca 2 timmar)
Slängde i en tvättmaskin.
Kippte gräset (1 timme, svettigt i gassande sol)
Hängde tvätt.
Hämta A på dagis.
Oljade in altanen.
Dammsög hela huset.
Bäddade rent.
Duschade och la A.
Strök tvätten (nåja, det var inte så många plagg som behövde strykas)
Vattnar gräset, flyttat spridarn några gånger.

Ja, och så det där vanliga, med att laga mat, plocka undan, plocka ur diskmaskinen, mata hundvalpar sisådär fyra gånger, och så de stora hundarna förstås.

Nu tror jag att jag skall gå o lägga mig...

Mors Dag!

2008-05-26T22:20:00.003+02:00

Igår var det mors dag, min tionde. Minns ännu den första, som sammanföll med B:s dop. Det var stort! Ännu ett privilegium som jag hade förärats i och med att jag fått barn! Att få fira Mors Dag!

Igår morse när jag vaknade hade A och maken gått ned, jag hörde hur hon tjatade där nere om att hon ville gå upp till mig, och maken som hyssjade och försökte ge mig sovmorgon. Den stora däremot, hon låg inne i sitt rum o sov, hon hade ju suttit uppe och sett melodifestivalen, så hon var ju trött... Nåja, till slut fick jag frukost på sängen, macka med riven ost på "det fanns ju ingen ny ost" sa maken, nej den låg ju lite för långt innen i kylen...;-) och så teckningar från tjejerna!

Hoppas att alla som vill får uppleva att bli firad på Mors dag!

Och idag kom jag hem

2008-05-10T23:39:00.005+02:00

Nu var det min tur att vara i Storstaden, på liten "husmorssemester". Har varit iväg i 2 dagar, på shoppingresa med mina systrar. Vi har shoppat o fikat o druckit vin o fnittrat...härligt!

Mina systrar och jag har egentligen helt olika shoppingstilar. Storasyster vet direkt vad hon vill ha, hon kliver in i en affär och ser sig omkring, ser direkt om det är nåt som passar henne, tar det och provar och vips är hon klar med en kasse i handen = står och väntar utanför. Mellansyster är egentligen inte vare sig mode- eller shoppingroad, köper lite basickläder och hittar hon en stol i affären sätter hon sig ned, för det är ju sååå jobbigt att gå en hel dag på stan... Själv vill jag titta i lugn och ro, klämma och känna och fundera innan jag bestämmer mig, och kan vela hur länge som helst om det finns två snarlika varianter, av och på i provhytten...

Trots olikheterna har vi trevligt på våra resor, som brukar bli av en till två gånger om året, efter lite övertalning från oss andra två till mellansyster, att nu är det dags....

Och ikväll kommer hon hem.

2008-05-04T21:23:00.002+02:00

Ikväll kommer hon äntligen hem, min lilla/stora B. Hon ringde för en stund sen och nu var de på hemväg. Om hon längtade hem? Nej, hon ville minsann inte hem... Hm, måste nog lära henne att ljuga lite åtminstone...

Samtal från dottern

2008-05-02T22:26:00.003+02:00

B hade hela 600 kr med sig på resan. Hon har samlat veckopengar, samt "jobbat" de sista veckorna, med att hjälpa till med diverse sysslor. Igår kväll när hon ringde hem berättade hon att hon hade inhandlat en dansmatta och en barbie, för sammanlagt 568kr. Hon var helt oförstående när jag påpekade att hon nästan inte hade något kvar, till resterande dagar i Stockholm "jo, jag har några tior och några femmor.." sa hon glatt.

Idag när hon ringde visar det sig att hon har 50 öre kvar...inte mycket att hänga i julgranen alltså... Men hon var glad ändå och tyckte ännu att det var toppen att vara iväg :-)

Navelsträngen är ännu inte avklippt....

2008-05-02T09:40:00.003+02:00

Storasyster B är i Stockholm, med en kompis och hennes familj. Hon skall vara borta hela i 4 dagar! Det är det längsta vi varit ifrån varandra, i hennes 9-åriga liv. Det är naturligtvis jag som tycker det är jobbigast, själv har hon verkligen sett fram emot detta. Och visst, jag är glad att hon vågar sånt här, det hade jag aldrig gjort när jag var liten - jag var en mesig liten typ som var rädd för det mesta... men tyvärr är jag ju som vuxen en ganska orolig typ, som hela tiden ser framför mig allt som kan hända. Men jag försöker verkligen att inte överföra det på mina barn, och jag tror att jag har lyckats. Båda verkar vara trygga och fungerande i sociala sammanhang!

Men ensamt är det utan henne, det kan inte hjälpas. Och lillasyster verkar känna likadant, hon uttryckte det så : "hur skall jag klara mig utan B?"

Ja, vi får hålla ut till söndagkväll...

2008-04-18T22:36:00.003+02:00

Detta fick jag höra när jag satte på mobilen på eftermiddagen på jobbet:

"..Hej mamma, det är jag, B. Jag saknar dig väldigt mycket och undrar när du kommer hem. Hoppas du försöker komma lite tidigare än till maten...Mamma! Jag vill att det blir taco. Men om du inte hinner, om du inte kommer förrän till maten, så får jag väl prata med pappa om det. Ok, älskar dig. Och förresten...(en liten utläggning om att hon varit ensam en stund när pappa och A varit iväg)....puss, puss, älskar dig!!"

Gulle!

Till saken hör att jag arbetar halvtid, och har lagt en av mina två långa dagar på fredagar, då maken ändå är hemma. Tänker att det kan vara bra för honom att vara med barnen lite själv någon gång. Jag är ju med dem de andra dagarna, då han jobbar på annan ort. Och de andra dagarna brukar barnen knorra att de hämtas så tidigt, då vill de gärna vara lite längre på dagis/fritids, men på fredagar vill speciellt B hem direkt efter skolan, och så ber hon alltid mig att skynda mig hem...

Men bevis för att fredagar ändå är rätt mysigt med pappa fick jag igår:

B: " Pappa är så snäll, vi köper alltid kex på fredagar, det är en familjetradition vi har. Vi får välja varannan gång, jag och A"
Familjetradition, jo jag tackar jag...att det alltid finns hembakta bullar och då och då även kakor..., hembakt med kärlek och på smör och utan emulgeringsmedel och transfetter... det var visst inte lika snällt....

Men det är ju så, det som alltid finns hemma är ju inte lika intressant...:-)

2008-04-17T21:37:00.003+02:00

Sitter vid datorn och försöker komma på någonting att skriva...är trött och skall snart gå och lägga mig. Var nyss inne i sovrummet och stod och såg på mina älskade - just nu sovande ungar. De ligger tätt ihop i dubbelsängen. De vill alltid somna i våra sängar, och är mannen inte hemma så får de ligga kvar där... är han hemma bär vi in den stora tjejen, lilltjejen får ännu ligga emellan oss...

Är så otroligt glad över dem, och kan inte - efter så pass många år - sluta att förundras över att jag verkligen fick bli mamma!

Oron finns där förstås, att det skall hända dem någonting. Tänker på Engla och det fruktansvärda som inte får hända. Och ändå hände det.

Hur skall man kunna skydda sina barn? Man kan ju inte vara med dem dygnet om, och ju äldre de blir desto mindre insyn har man över dem. Man måste ju (tydligen) släppa taget och låta dem klara sig själva mer och mer ju större de blir. Gode Gud låt det inte hända mina barn någonting.

3-årsdag

2008-04-13T22:01:00.000+02:00

Häromdagen firade vi vår treårsdag, som två-barnsfamilj. Alltså, det var tre år sen vi fick vår dotter och lillasyster i Kina. Hon fick några presenter på morgonen, bland annat en spargris i "guld" som vi köpte där i Kina. Den blev hon stolt för. Och sen åt vi kinamat på kvällen, med kinaflaggan på bordet.

Jag tänkte att vi skulle passa på att se kinafilmen, det var ett tag sedan. Jo, en liten stund var det kul, hon satt i mitt knä och vi tittade ihop. Men sen satt jag plötsligt där ensam och tittade, A hade tappat intresset... själv satt jag där och mindes...åh vad liten hon var, och söt! Ja, söt är hon ju nu med förstås!

Nej, speciellt intresserad av sitt ursprung är hon inte. Hon tar sällan upp det själv och frågar om det. När hon fyllde 4 fick hon en bok om sig själv och om adoptionen, som jag hade gjort på gordinegenbok.se. nu var det ju tänkt att jag skulle länka till den sidan, men det är ju för avancerat för mig ;-( Jättefin om jag får säga det själv, men det är inte så ofta hon vill att vi skall läsa den. Men intresset kanske kommer senare.

Eller var det griskultingar vi fick...?

2008-04-08T15:15:00.000+02:00

Skitkul

2008-04-07T21:40:00.000+02:00

Jag är ju inte bara mamma och valpägare, jag är ju husägare också. Och igår fick vi stopp i avloppet - igen... Det var bara två månader sen sist. Hela tvättstugan flöt av diverse godsaker, typ toalettpapper och annat skoj som brukar hamna i toalettstolen. Behöver väl inte gå närmare in på vad det kan vara - det kan ju vara någon kräsmagad som läser detta ;-) Så maken fick vackert stanna hemma från jobbet, och ringa till kommunen, så att de fick komma och frigöra stoppet. Han började ringa redan vid 7-tiden och fick ringa ca 10 samtal innan han kom rätt, han blev hänvisad än hit, än dit och jag hörde att han höll på att bli lite lätt irriterad, innan han kom rätt. Jag cyklade iväg till jobbet, och slapp ta hand om "skiten". Ibland har man tur!

Hundvalpar

2008-04-03T21:31:00.000+02:00

Igår morse var det dags, flera dar för tidigt. Som tur var på min lediga dag. Lilla A skulle trots min ledighet vara på dagis, för jag hade en tandläkartid och dagiset har flera gånger erbjudit henne att komma på någon av hennes lediga onsdagar, då de alltid har utflykter på just onsdagar. Så det var bara att avboka tandläkarn, ringa till mormor och be henne lämna A, och sen sitta och agera stöd till den blivande modern. För själva födseln klarar hon själv, men hon är orolig och vill ha sällskap. Som tur är har vi ställt valplådan på kontoret, så jag kunde sitta vid datorn och läsa lite bloggar o lite annat smått och gott, varvat med att sitta och klappa och berömma henne.

Tre valpar blev det. Det var lite snopet då det blev nio stycken förra gången. Men de är jättegosiga och knorrar just nu så gott i lådan.

Det här börjar mer och mer likna en djurblogg, men det kan inte hjälpas.
Djuren är en stor del av vår familj, vi har både hundar och katter och jag har tidigare haft kattuppfödning. När det gäller hundarna är det ju mest mannens intresse, men när det kommer till uppfödning vaknar jag. Jag är väl lite "skruvad" men det här med fortplantning har ju upptagit en stor del av mitt liv, och det intresserar mig ännu, vare sig det gäller djur eller människor.

I går kväll var det ju Barnmorskorna på teve. Kan inte se en förlossning utan att tårarna börjar rinna. Det är ju så fantastiskt varje gång ett nytt liv "kommer fram". Vilket underbart yrke de har! Och så är det fantastiskt för alla kvinnor som nån gång får vara med om detta stora, det som vi ju är skapta för! Jag är så tacksam att jag fick vara med om det en gång. Tänker ännu ofta på det, och förundras över att jag faktiskt fått vara med om det, trots att det är nio år sedan.

Jag läser en del barnlöshetsbloggar, och känner med de kvinnor som kämpar, lider med dem och gläds med dem som lyckas. Jag känner mig som en av dem, trots att jag nu tillhör den lyckliga skara som kan titulera sig Mamma. Barnlöshetsåren suddar man inte bort, de kommer alltid att finnas där, som en del av mig.

Nu närmar det sig...

2008-04-01T22:32:00.000+02:00

Nu är det bara några dagar kvar, hunden blir allt tjockare och tjockare, och idag har hon varit orolig, velat bädda och ordna, och inte ville hon vara ute i trädgården speciellt länge heller, trots att både jag och lilla A var ute och "påtade". Det är inte dags förrän på söndag men jag undrar om de inte tänker komma tidigare.

Jag har tagit semester på måndag, ifall hon skulle gå över tiden, men på fredag jobbar jag och har mycket att göra och kan inte vara hemma.

Maken är ju borta i veckorna, pendlar till annan ort, så jag är ju i princip ensam mamma med ungar, hundar o katter o stort hus o trädgård o gud vet allt... nej, jag klagar inte, jag tycker det funkar rätt bra. Jag jobbar inte heltid, det skulle aldrig funka. Men korkad som jag är har jag lovat att gå upp lite i tid nu i april och maj, pga stor arbetsbelastning på jobbet. Hur smart får man va, när hunden skall till o valpa *tänkte inte på det*. Ja i början går det väl an, men sen när de skall ha mat 4 gånger om dagen...

Nåja, kvinnor kan..!

Slut på friden

2008-03-10T22:32:00.000+01:00

Varför, varför, VARFÖR finns det spindlar...? Idag såg jag den första för säsongen, och därmed var alltså friden slut. Efter den här usla vintern lär det väl bli ett riktigt spindelår. Inte för att jag vet om det hänger ihop men kan tänka mig att de förökar sig snabbare och överlever vintern bättre om den är mild. Såg i alla fall en vision av hur sommaren kommer att bli, och det var inte kul.

Jag vet att de inte är farliga, men hela jag ryser när jag ser/tänker på dem. Bara ordet spindel är ju fobiframkallande.

Vi skall få tillökning!

2008-03-04T21:48:00.000+01:00

Ja, det är sant! Det bekräftades vid UL igår, att vår tik väntar valpar...! Minst 5 stycken såg veterinären. Vi hade en hane här från Norge för några veckor sedan och nu var vi för nyfikna för att kunna vänta så vi tog till teknikens underbara värld. Beräknad nedkomst i början av april. Det känns lite spännande. Sist vi hade valpar var för två år sedan, 9 stycken blev det då...

Yngsta dottern så väldigt frågande ut när jag berättade att det fanns bebisvalpar inne i Tjorvens mage. Mycket skeptisk var hon, hur kunde jag veta det...?

2008-03-02T21:47:00.000+01:00

Och nu så har hon fyllt år, min stora lilla tjej! Kalas för släkten och kalas för kompisarna har avverkats. På presentbordet hamnade x antal "High School Musical"-pryttlar, såsom cd, filmer, planscher, väska...just name it, det är det som gäller nu... och de kläder hon fick var svarta, våga inte komma med något rosa nu, som bara för ett år sedan var ett måste... ja herregud, det är inte lätt att hänga med.

Kalas för åtta tjejer i 9-årsåldern, i tre timmar... jag säger bara puh... trodde i min enfald att de skulle ha lugnat ner sig lite på ett år, men icke, de for runt som värsta 4-åringarna. Blev påmind om varför jag aldrig valde att jobba på fritids/dagis.... Det gick bra så länge lekarna var uppstyrda - förutom någon klämd arm vid hela havet stormar och lite tjafs om vem som skulle hålla i pennan vid frågesporten - men annars for de runt runt o skrek o tjoade, och kladdade! Mannen försvann upp på övervåningen han...

Nåja, nu är det över, och nästa gång är det tvåsiffrigt, då bör de väl ha lugnat ner sig, eller...?

Och nu då...

2008-02-05T22:15:00.000+01:00

Hur gick det egentligen med mitt bloggande...det kom visst en jul emellan, eller så fick jag väl skrivkramp eller nåt, kom i alla fall av mig.

Tiden rusar i alla fall iväg. Om några veckor har jag varit mamma i 9 år, vilket jag blir påmind om typ dagligen av dottern. För fylla år, det är STORT det. Hon kan inte riktigt bestämma sig för vilken dag som är bäst, julafton eller födelsedagen. Vi såg en snutt av Prinsar o Prinsessor i går på teve, och när Silvia var i bild så sa hon avundsjukt: "tänk, hon får paket två dagar i rad, lyllos henne". Sen att hon måste vänta ett helt år emellan gick inte riktigt in.

Häromdagen kom hon på att..."mamma, jag är ju snart tonåring...!"Öh, inte riktigt ännu va, sakta i backarna, tiden går tillräckligt fort ändå....

Varje dag fylls önskelistan på " mamma, vet du vad jag önskar mig?" (nej, förutom det och det och det etc...så vet jag ju förstås inte...) Tänk vad härligt det var att fylla år när man var barn. Nuförtiden när jag fyller år tänker jag mest att det skall städas o bakas o så vidare. Nej, det lät lite trist, det är ju kul när det kommer folk, men jag föredrar nog när mina övriga familjemedlemmar fyller år.

Lilltjejen blir ju naturligtvis inspirerad av storasyster, och önskar sig hej vilt hon också, det är bara det att hon måste vänta ett halvår på sin födelsedag.

Tillbakablick,sista delen...

2007-11-29T21:59:00.000+01:00

Och så äntligen får man barnbesked! Ett telefonsamtal som gjorde mig till tvåbarnsmamma. Overkligt! Och dagen efter fick vi korten, och då kom tårarna, en alldeles underbar liten flicka! Och hon var vår! Efter två månaders väntan åkte vi till Kina och fick vår dotter i vår famn. Tyvärr är det ju inte lika fantastiskt för själva barnet att bli adopterat som det är för föräldrarna som adopterar. Just vid själv överlämnandet menar jag. Vilken traumatisk upplevelse det måste vara. Som vi har längtat och väntat medan barnet varit helt ovetande. Och vi är främmande och luktar konstigt och pratar mystiskt.

Om jag nu skall fortsätta liknelserna mellan de båda sätten att få barn, så skulle jag vilja säga att själva resan är som en långdragen förlossning. Jag är extremt flyg- och höjdrädd men jag gjorde det, men denna gång blev det inte utan bedövning - jag fick faktiskt lite lugnande utskrivet av en förstående läkare innan resan. Jag ville inte utsätta mig, och framförallt inte mina barn för en eventuell panisk och hysterisk mamma, med tanke på hur många timmar man faktiskt skall sitta på det där planet. Men det gick faktiskt bra! Och sen åkte jag även upp i linbanan till kinesiska muren, även fast jag ogillar sådant starkt. Men jag tänkte att detta är jag skyldig min dotter, är hon född i Kina så skall jag också ha varit på Kinesiska muren, nu när jag har chansen!

Kina var fantastiskt att få uppleva, vad priviligerad jag känner mig som fått vara med om bägge dessa sätt att få barn! Jag hade till exempel annars aldrig kommit så långt som till Kina, det kan jag garantera. En helt annan kultur, ett helt annat samhälle än det vi är vana vid här hemma. Och vad härligt att få vara hemma och vara mammaledig med en tvååring. Det var ju härligt med en bebis med, men det händer ju lite mer med en tvååring, och det är en härlig ålder, som man annars ofta missar en stor del av, eftersom man oftast har börjat jobba då och gullungen tillbringar stor tid på dagis.

Och man är nu inte bara en förälder med allt vad det innebär, man är även med i ännu en gemenskap, adoptivföräldraskapet! Ännu en värld öppnar sig!

Väntan på syskon!

2007-10-31T22:51:00.000+01:00

Ja, så var jag alltså mamma, vi var en barnfamilj. Och jag sa redan på BB att det här ville jag vara med om igen. Det hade ju varit så ”häftigt” alltihop. Min kropp var ju som gjord för att både bära ett barn och föda det, det var bara själva tillverkningen som hakade upp sig lite. Men hade det fungerat en gång så skulle det ju fungera igen. Trodde jag. Min kropp måste ju längta efter detta eftersom min hjärna gjorde det, och bli mer samarbetsvillig denna gång. Så jag njöt av att vara mamma och väntade ända tills dotterns 3-årsdag, då jag fick jag två ägg inplanterade i livmodern. Jag ville ju inte ha barnen för tätt, ville ju hinna njuta av henne först, vilket jag verkligen gjorde.

Men nej, kropprackarn lydde ju inte. Men skam den som ger sig, så vi gjorde tre försök till inom loppet av ett år. Envis, jag? Sista gången sa jag dock innan, att nu är det verkligen sista gången, och började samtidigt snegla mot adoption. För jag ville verkligen ha ett barn till och började väl fatta att det inte var det viktigaste det där med graviditeten, även om det hade varit jättemysigt. Det viktigaste var ju själva produkten, Barnet! Så min vana trogen, jag lånade en massa böcker om ämnet, och när IVF:en inte funkade bröt jag inte samman så där ”jättemycket” utan ringde och anmälde oss till en adoptionsutredning.

Och det här blev ju en helt annan resa, annorlunda men minst lika spännande! Lika men ändå olika. Först kämpar man för att bli med barn men i stället för hormoner och gynekologbesök skall man utredas om man duger som förälder. I stället för föräldragrupp gick vi en studiecirkel och det var väl det som var mest likt det ”vanliga” sättet att få barn. Sen, istället för två streck på stickan får man ett medgivande från kommunen att man är ok! Och då skall man fixa med en massa papper och ta kort på sig själv och släkten. Minns att just det momentet var väldigt stressande. Det var ju utifrån dem korten som just VÅRT barn skulle väljas ut. Ungefär som att man äter folsyra innan och under graviditeten, avstår från alkohol och lever sunt och försöker att vara harmonisk, allt för att ens barn skall få de bästa förutsättningar i livet. Nu skulle vårt barn väljas utifrån hur släkten ser ut på korten. Ville ju att allt skulle se så bra ut, att vi skulle se sunda och trevliga och gud vet allt vad jag tänkte medan jag stressade runt och serverade kaffe och själv försökte se avslappnad ut samtidigt som jag gav fotografen en massa order för hur bilderna skulle se ut. Ja, jag var nog lite lätt hysterisk tror jag…

Och sen, när alla papper var inskickade, då var vi ju med barn! En abstrakt graviditet, som ju inte syns utanpå, och inte vet man när barnet kommer heller.

Det är ju inte bara abstrakt för en själv, det är nog mycket abstrakt för omgivningen också. Alltså, är man inte själv inne i ”adoptionsvärlden” verkar man inte veta någonting om adoption. Och det kan man ju inte klandra dem för, men om man inte vet något kan man ju visa intresse, och fråga till exempel. Folk runt omkring oss reagerade väldigt olika. En del gratulerade och jublade över att vi väntade ett barn till, men många var rätt ljumma om man nu kan säga så. Alltså, de visade inte så stort intresse vilket sårade mig. Men det värsta var nog när vi kom hem med dottern. Min dåvarande arbetsplats har jag ännu inte förlåtit. I många år har jag varit med och lagt ihop presenter till nyfödda barn, och även själv fått till första dottern. Men nu – ingenting, inte ett grattis ens. Visst kom de fram och tittade och frågade hur det var – men vart tog grattiset vägen? Det kändes som det inte riktigt räknades, att få barn genom adoption. Ja, som tur är arbetar jag inte där längre…

Reflektion

2007-10-15T22:28:00.000+02:00

Tänk vad mycket som följer med Föräldraskapet. Förutom att man nu har världens underverk i sina armar. Förutom att man nu är, tillsammans med den andre föräldern, barnets viktigaste person. Förutom att man nu har ett jätteansvar och blir väldigt sårbar.

Så är det så mycket annat som man får på köpet. Plötsligt får man en annan identitet. Man kan börja ett telefonsamtal med att säga ” Ja, hej det här är B:s mamma…” Man är inte längre utanför när andra kvinnor börjar att prata om sina förlossningar. Man träffar en massa nya människor, i samband med Föräldragruppen, musiklekis, lite senare dagis och skola. Man är liksom med i samhället på ett annat sätt. Man kan frossa i söta barnkläder. Shoppingtiden utökas automatiskt eftersom det nu inte bara är till en själv man kan shoppa åt. Det är smällar man kan ta….! Man får ut och promenera med barnvagn, helt underbart…! Man får titta på alla Astrid Lindgrenfilmer och man kan åka till Astrid Lindgrens Värld och en massa andra roliga evenemang som aldrig skulle bli av att man besökte annars. Och man uppdaterar sin repertoar på barnsånger.

Ja, det är bara ett axplock av vad som medföljer föräldraskapet, helt säkert är att livet får ett helt annat innehåll! Och mening!! Det överträffade i alla fall alla mina förväntningar!

Förlossning

2007-10-08T21:11:00.000+02:00

Och så fick jag föda! Helt underbart fantastiskt, häftigt! Jag gick över tiden med fyra dagar. Jag födde vårt BARN en lördag morgon, några minuter i sju. Då hade jag haft regelbundna värkar i ungefär 12 timmar och varit inne på BB sen strax innan midnatt. Jag stod och hängde med armarna om min mans hals ”hela” natten, så jag hade träningsvärk dagen efter…jag andades efter konstens alla regler och slappnade av vid varje värk, precis som jag lärt mig. Tyckte själv att jag var så duktig!

Det där med avslappning kan jag varmt rekommendera. Att det hjälpte märktes speciellt vid de tillfällena då jag skulle ändra ställning, från tex stående till sittande. Då fick jag mycket ondare vid nästa värk, eftersom man måste röra musklerna när man rör sig. Så precis i slutskedet, jag hade börjat krysta och då plötsligt undrar barnmorskan om jag inte skall ändra ställning. Öh, ändra ställning nu? Blev nästan irriterad på henne och tänkte ”att så fan heller”. Jag visste ju att det göra ändå ondare. Så jag tänkte att jag skall nog visa henne och vid nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland och ut far en unge på en krystvärk, så barnmorskan fick fånga henne i luften! Så där missade jag en del enligt boken, man skall ju hålla emot vid krystvärken, så att man inte spricker… tänkte inte på det.

Jag var Mamma och hon var helt underbar!

Och så var hon född, min älskade dotter! Vilken underbar känsla! Så mycket som jag hade längtat och ändå kunde jag inte föreställa mig den där enorma kärleken som kom. Den kom liksom smygande. Första minutrarna med henne på magen var jag mest glad och lättad att det var över, att det äntligen inte gjorde ont längre…och som en bonus låg det ett litet barn mot mitt bröst! Det var svårt att fatta, att ta in att det verkligen var mitt barn som låg där, att jag verkligen var mamma.

Sen smög kärleken på, och på hennes tredje dygn blev det nästan övermäktigt, jag visste inte var jag skulle ta vägen med mina känslor!

Och äntligen fick jag vara på rätt sida i korridoren på BB. Oj, vad jag trivdes med att vara på BB, snacka om att känna sig speciell. Det är som att vara inne i en liten bubbla. Och sen, när vi åkte hem var jag så förvånad över att allt såg ut som vanligt ute i världen. Bilar körde omkring och människor gick till sina jobb, folk handlade mat. Vädret var grådassigt, med snöslask. Men vår värld var förändrad för alltid!

Tillbakablick del 2, IVF

2007-10-01T21:42:00.001+02:00

Ja, sen vet jag inte riktigt vad som hände – för det hände ingenting förrän ett och ett halvt år senare. Varför det tog så lång tid det minns jag inte. Nåväl, då satt vi i alla fall vid Carl von Linnékliniken i Uppsala på informationsmöte. Eftersom vår kommun just hade tagit bort de tre gratisförsöken via IVF, fick vi bekosta kalaset själva. Vi hamnade just i en parentes, för när vi var ”klara” 6 år senare bestämdes det att barnlösa par åter skulle få tre försök gratis genom kommunen.

Nåväl, vi gjorde två försök ganska tätt. Fast jag ”medicinerade” för tre, för den första gången jag sprayade och donade blev det bara tre ägg, så det avbröts och jag fick börja om från början med starkare dos. Så när jag hade två misslyckade försök bakom mig var jag ganska mör, till både kropp och själ. Detta vet alla som någon gång gått igenom detta.

Kort beskrivning av proceduren (som den var då, nu kanske det är annorlunda): Först sprayar man med nässpray var 6:e timme dygnet runt tills man hamnar i klimakteriet. Hela tiden var jag livrädd att jag skulle glömma tiden, då fanns inga mobiltelefoner med larm som kunde ställas in, åtminstone hade inte jag någon. Klimakteriet innebar för mig en massa svallningar, av och på med kläder och täcken på nätterna – inte så där jättemysigt…sen tog man blodprov för att kolla att hormonnivån var rätt – och var den det började man att ge sig själv sprutor i magen en gång om dagen, men man fortsatte med sprayningen. Då produceras fler ägg samtidigt. Efter ett tag (8-10 dagar?) fick man göra ultraljud och kolla om det fanns några ägg. Fanns det det och de var tillräckligt stora var det dags för ägglossningssprutan och resa till kliniken. Ägglossningssprutan var läskig. Med läskig menar jag att man hade bara en hemma och den skulle tas vid en exakt tidpunkt, på kvällen. TÄNK om man skulle tappa den när man skulle dra upp vätskan in i sprutan, allt skulle ju då vara förstört! Fatta att världen skulle rasa samman då.

Nåväl, världen rasade ju samman några veckor senare, när mensen kom. DYR mens. Och då pratar jag inte om priset på tampongerna. Så när vi hade gjort dessa två försök var vi både knäckta och fattiga. Vi la det på is ett tag och gjorde ett nytt försök ett år senare. När sen även det gick åt helvete ville jag bara strunta i allt. Bestämde mig för att det fick vara bra, orkade inte fler försök.

Tjatade istället på läkaren om en titthålsoperation, hade hört att man kunde skölja igenom äggledarna med nåt så att ett ägg lättare kunde passera därigenom. Då skulle vi kanske ha en chans i några månader, innan de blev igentäppta igen. Jag fick mitt titthål, och det visade sig att en av äggledarna var så trång att den togs bort helt. Tack för den informationen när man vaknade! Den andra var trång den med men kunde kanske funka, chans fanns att bli gravid, men med stor risk för fler utomkvedshavandeskap.

Det jag minns som jobbigast med detta, var att på vårt sjukhus är gynavdelningen i samma korridor som BB. Vem är så korkad som har bestämt det? Inte någon som har haft det svårt att få barn i alla fall! Medan jag låg där hördes bebiskrik, man fick se nyblivna mammor hasa omkring med sina små plastlådor med små knyten i. Jag vill inte kalla det tortyr, men salt i såren var det definitivt!

Ett år till förflöt, och jag började så smått vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv. Av någon anledning var inte adoption ett alternativ vid den här tiden. Maken började prata om ett IVF-försök till, bara ett enda? Han fick faktiskt tjata, för det var inte lockande att börja med detta igen. Till slut gick jag med på det.

Och det var då det fantastiska inträffade: Jag blev gravid! På riktigt! Och jag fick vara gravid i 9 månader, jag fick må som en prinsessa, jag fick njuta och förundras och uppleva det jag var skapt för, jag fick använda min kropp, och det är ingen underdrift, jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv! Jag njöt av varje sekund. Visst var jag orolig också naturligtvis, oron följer med föräldraskapet. Men jag njöt! Jag lånade böcker, jag läste om Anna Wahlgrens Barnaboken för tredje gången (!) Jag behövde inte smyga när jag köpte Vi föräldrar. Jag lånade Att föda barn utan smärta och övade både avslappning och andning varje kväll.

Tillbakablick

2007-09-25T23:03:00.000+02:00

Jag tror att jag måste samla tankarna och skriva ned lite om vad som har hänt tidigare i mitt liv. Inte för att jag vet om nån någonsin kommer att läsa det här, men ändå.

Jag har valt att kalla min blogg för AB Mamma. Det kan man tolka på olika sätt. Dels står det för att jag är både a- (adoptiv) mamma och b- (biologisk) mamma. Men också för att det är en stor del av min identitet, detta att VARA Mamma. Jag är ännu idag, dagligen, förundrad över att jag verkligen fick BLI Mamma, och jag tackar högre makter för det. Och då har jag ändå varit mamma i 8 år!

Jag kommer exakt ihåg känslan, när jag äntligen fick två streck på gravtestet, äntligen fick smyga in till maken som låg där i sängen, klockan var väl en 4 eller 5 på morgonen, och han viskar frågande ”är det mamma…?”

I sex år hade jag hoppats och längtat efter detta, och gråtit och varit förtvivlad över min barnlöshet. Sex år är lång tid, speciellt när man inte vet OM det överhuvudtaget finns ett slut på eländet.

När vi gifte oss hade vi varit tillsammans i 2 år. Vi bestämde innan bröllopet att då, men inte förr, skulle vi börja försöka få barn. Pessimist som jag är (fast jag föredrar egentligen att kalla mig för realist) liksom ”visste” jag att det skulle bli problem. Att jag var en av dem som det skulle bli lite problem med. Tyvärr visade det sig att jag hade rätt. När det hade gått ett halvår hade jag mitt första utbrott. Jag satte i duschen och bara skrek rakt ut, med vattnet strilande över mig. Mannen blev nästan rädd. Sen gick jag på biblioteket och lånade allt jag kom över om barnlöshet och snart var jag ”expert” på ämnet. Jag grävde ned mig och tyckte synd om mig. Det var ju så här också att min man hade ju redan barn, två till och med. Så det var ju bara mig det var synd om…åtminstone kändes det så himla orättvist. Konstigt nog ville jag inte göra någon utredning om vad som var fel. Dels är jag väldigt ovillig att söka hjälp om jag är sjuk (vill nog inte störa…ja visst är det sjukt…) dels hade jag en arbetskamrat som just då gick igenom diverse utredningar, ”efter-samlag-tester, insemineringar mm. Hade ingen lust att utsätta mig själv och mannen med det.

Efter ett år blev jag gravid! Samma dag som jag gjorde graviditetstestet ringde jag till mödravårdscentralen och beställde tid. Först om tre månader skulle jag få komma…! Tyvärr blev lyckan kortvarig, redan en vecka senare kom mensen, ömheten i brösten försvann och allt blev som vanligt igen. Det blev en mycket dyster första bröllopsdag.

Ett år till gick, och så plötsligt strulade mensen lite. Jag köpte ett test och va, det var positivt! Kunde det vara sant denna gång? Räknade ut att jag måste vara i ca 8:e veckan, då förra mensen antagligen inte var någon riktigt ”sort”. Det gick en vecka, och plötsligt en dag var jag tvungen att gå hem från jobbet för jag fick med ens väldigt ont i magen. Blev så orolig att vi faktiskt ringde till gynmottagningen och fick komma in och göra ett ultraljud. Nej, det såg så bra ut, det kunde göra ont i livmodern i början av en graviditet. En vecka till förflyter, värken kommer och går lite men plötsligt, en lördag förmiddag, ”smäller” det formligen till i magen. Jag ropar på mannen och svimmar av smärta på väg ned från övervåningen. Ambulans och operation, och visst var det som jag hade misstänkt, ett utomkvedshavandeskap, som hade spruckit.

Minns ännu, hur jag mitt i bedrövelsen hann tänka på att jag inte hunnit duscha innan det hände, och nu skulle de sätta kateter på mig…

Ja, så var det med det. Blev sjukskriven en månad, och nu blev det känt för hela släkten att vi var ofrivilligt barnlösa. Tappra jag skulle ju inte låtsas om det innan…

Det positiva (om man nu kan kalla det positivt) var att vi nu var under ”läkarvård”. Vi tog ett kliv förbi ”efter-samlags-tester” och spermatester, eftersom läkarna ansåg att det visat sig att jag kunde bli befruktad, alltså var det inte spermierna det var fel på. Vår läkare började prata om IVF som en lämplig metod för oss.

Tassar in...

2007-09-09T22:35:00.000+02:00

...och tar mina första stapplande steg i bloggvärlden... känns spännande och lite konstigt. Har ju inte skrivit dagbok på en herrans massa år. Ja, om man inte räknar de stackars små raderna som får plats i 5-årsdagboken, som jag skriver i varje kväll. Men dagbok (blogg på papper alltså) med tankar och funderingar, det var ju några år sedan - säkert 20 år sedan. Jag har ett gäng som ligger nere i källaren. Senast jag tittade i dem var när vi flyttade, alltså för 7 år sen.

Vad gör man egentligen med sina gamla dagböcker... vill man verkligen att ens barn skall läsa dem någon gång i framtiden...? Är ju en del som man inte vill skall läsas - i alla fall inte av sina barn...