Tillbakablick

Jag tror att jag måste samla tankarna och skriva ned lite om vad som har hänt tidigare i mitt liv. Inte för att jag vet om nån någonsin kommer att läsa det här, men ändå.

Jag har valt att kalla min blogg för AB Mamma. Det kan man tolka på olika sätt. Dels står det för att jag är både a- (adoptiv) mamma och b- (biologisk) mamma. Men också för att det är en stor del av min identitet, detta att VARA Mamma. Jag är ännu idag, dagligen, förundrad över att jag verkligen fick BLI Mamma, och jag tackar högre makter för det. Och då har jag ändå varit mamma i 8 år!

Jag kommer exakt ihåg känslan, när jag äntligen fick två streck på gravtestet, äntligen fick smyga in till maken som låg där i sängen, klockan var väl en 4 eller 5 på morgonen, och han viskar frågande ”är det mamma…?”

I sex år hade jag hoppats och längtat efter detta, och gråtit och varit förtvivlad över min barnlöshet. Sex år är lång tid, speciellt när man inte vet OM det överhuvudtaget finns ett slut på eländet.

När vi gifte oss hade vi varit tillsammans i 2 år. Vi bestämde innan bröllopet att då, men inte förr, skulle vi börja försöka få barn. Pessimist som jag är (fast jag föredrar egentligen att kalla mig för realist) liksom ”visste” jag att det skulle bli problem. Att jag var en av dem som det skulle bli lite problem med. Tyvärr visade det sig att jag hade rätt. När det hade gått ett halvår hade jag mitt första utbrott. Jag satte i duschen och bara skrek rakt ut, med vattnet strilande över mig. Mannen blev nästan rädd. Sen gick jag på biblioteket och lånade allt jag kom över om barnlöshet och snart var jag ”expert” på ämnet. Jag grävde ned mig och tyckte synd om mig. Det var ju så här också att min man hade ju redan barn, två till och med. Så det var ju bara mig det var synd om…åtminstone kändes det så himla orättvist. Konstigt nog ville jag inte göra någon utredning om vad som var fel. Dels är jag väldigt ovillig att söka hjälp om jag är sjuk (vill nog inte störa…ja visst är det sjukt…) dels hade jag en arbetskamrat som just då gick igenom diverse utredningar, ”efter-samlag-tester, insemineringar mm. Hade ingen lust att utsätta mig själv och mannen med det.

Efter ett år blev jag gravid! Samma dag som jag gjorde graviditetstestet ringde jag till mödravårdscentralen och beställde tid. Först om tre månader skulle jag få komma…! Tyvärr blev lyckan kortvarig, redan en vecka senare kom mensen, ömheten i brösten försvann och allt blev som vanligt igen. Det blev en mycket dyster första bröllopsdag.

Ett år till gick, och så plötsligt strulade mensen lite. Jag köpte ett test och va, det var positivt! Kunde det vara sant denna gång? Räknade ut att jag måste vara i ca 8:e veckan, då förra mensen antagligen inte var någon riktigt ”sort”. Det gick en vecka, och plötsligt en dag var jag tvungen att gå hem från jobbet för jag fick med ens väldigt ont i magen. Blev så orolig att vi faktiskt ringde till gynmottagningen och fick komma in och göra ett ultraljud. Nej, det såg så bra ut, det kunde göra ont i livmodern i början av en graviditet. En vecka till förflyter, värken kommer och går lite men plötsligt, en lördag förmiddag, ”smäller” det formligen till i magen. Jag ropar på mannen och svimmar av smärta på väg ned från övervåningen. Ambulans och operation, och visst var det som jag hade misstänkt, ett utomkvedshavandeskap, som hade spruckit.

Minns ännu, hur jag mitt i bedrövelsen hann tänka på att jag inte hunnit duscha innan det hände, och nu skulle de sätta kateter på mig…

Ja, så var det med det. Blev sjukskriven en månad, och nu blev det känt för hela släkten att vi var ofrivilligt barnlösa. Tappra jag skulle ju inte låtsas om det innan…

Det positiva (om man nu kan kalla det positivt) var att vi nu var under ”läkarvård”. Vi tog ett kliv förbi ”efter-samlags-tester” och spermatester, eftersom läkarna ansåg att det visat sig att jag kunde bli befruktad, alltså var det inte spermierna det var fel på. Vår läkare började prata om IVF som en lämplig metod för oss.

Tassar in...

...och tar mina första stapplande steg i bloggvärlden... känns spännande och lite konstigt. Har ju inte skrivit dagbok på en herrans massa år. Ja, om man inte räknar de stackars små raderna som får plats i 5-årsdagboken, som jag skriver i varje kväll. Men dagbok (blogg på papper alltså) med tankar och funderingar, det var ju några år sedan - säkert 20 år sedan. Jag har ett gäng som ligger nere i källaren. Senast jag tittade i dem var när vi flyttade, alltså för 7 år sen.

Vad gör man egentligen med sina gamla dagböcker... vill man verkligen att ens barn skall läsa dem någon gång i framtiden...? Är ju en del som man inte vill skall läsas - i alla fall inte av sina barn...