Oj, vad längesen jag skrev nåt inlägg här....jag finns ännu, och vardagen rullar på, svårt att få till tiden att blogga. Jag läser ju ännu en hel del bloggar då och då, men det är väl lika gott att erkänna att den här bloggen inte kommer att vara så aktiv i fortsättningen. Låter den ändå ligga kvar, ifall lusten skulle komma tillbaka. Dessutom är det min historia, om hur jag blev mamma, och den kan ju vara bra om den är kvar, eftersom jag då och då kommenterar andra bloggar, och nån kanske är nyfiken på vem det är bakom signaturen.

Denna dagen ett liv

Idag har jag varit så där ruskigt effektiv.

Lämnade A på dagis, trots att jag var ledig, de skulle på utflykt och frågade om hon ville med, vilket hon förstås ville.
Gjorde ett gäng ärenden på stan (ca 2 timmar)
Slängde i en tvättmaskin.
Kippte gräset (1 timme, svettigt i gassande sol)
Hängde tvätt.
Hämta A på dagis.
Oljade in altanen.
Dammsög hela huset.
Bäddade rent.
Duschade och la A.
Strök tvätten (nåja, det var inte så många plagg som behövde strykas)
Vattnar gräset, flyttat spridarn några gånger.

Ja, och så det där vanliga, med att laga mat, plocka undan, plocka ur diskmaskinen, mata hundvalpar sisådär fyra gånger, och så de stora hundarna förstås.

Nu tror jag att jag skall gå o lägga mig...

Mors Dag!

Igår var det mors dag, min tionde. Minns ännu den första, som sammanföll med B:s dop. Det var stort! Ännu ett privilegium som jag hade förärats i och med att jag fått barn! Att få fira Mors Dag!

Igår morse när jag vaknade hade A och maken gått ned, jag hörde hur hon tjatade där nere om att hon ville gå upp till mig, och maken som hyssjade och försökte ge mig sovmorgon. Den stora däremot, hon låg inne i sitt rum o sov, hon hade ju suttit uppe och sett melodifestivalen, så hon var ju trött... Nåja, till slut fick jag frukost på sängen, macka med riven ost på "det fanns ju ingen ny ost" sa maken, nej den låg ju lite för långt innen i kylen...;-) och så teckningar från tjejerna!

Hoppas att alla som vill får uppleva att bli firad på Mors dag!

Och idag kom jag hem

Nu var det min tur att vara i Storstaden, på liten "husmorssemester". Har varit iväg i 2 dagar, på shoppingresa med mina systrar. Vi har shoppat o fikat o druckit vin o fnittrat...härligt!

Mina systrar och jag har egentligen helt olika shoppingstilar. Storasyster vet direkt vad hon vill ha, hon kliver in i en affär och ser sig omkring, ser direkt om det är nåt som passar henne, tar det och provar och vips är hon klar med en kasse i handen = står och väntar utanför. Mellansyster är egentligen inte vare sig mode- eller shoppingroad, köper lite basickläder och hittar hon en stol i affären sätter hon sig ned, för det är ju sååå jobbigt att gå en hel dag på stan... Själv vill jag titta i lugn och ro, klämma och känna och fundera innan jag bestämmer mig, och kan vela hur länge som helst om det finns två snarlika varianter, av och på i provhytten...

Trots olikheterna har vi trevligt på våra resor, som brukar bli av en till två gånger om året, efter lite övertalning från oss andra två till mellansyster, att nu är det dags....

Och ikväll kommer hon hem.

Ikväll kommer hon äntligen hem, min lilla/stora B. Hon ringde för en stund sen och nu var de på hemväg. Om hon längtade hem? Nej, hon ville minsann inte hem... Hm, måste nog lära henne att ljuga lite åtminstone...

Samtal från dottern

B hade hela 600 kr med sig på resan. Hon har samlat veckopengar, samt "jobbat" de sista veckorna, med att hjälpa till med diverse sysslor. Igår kväll när hon ringde hem berättade hon att hon hade inhandlat en dansmatta och en barbie, för sammanlagt 568kr. Hon var helt oförstående när jag påpekade att hon nästan inte hade något kvar, till resterande dagar i Stockholm "jo, jag har några tior och några femmor.." sa hon glatt.

Idag när hon ringde visar det sig att hon har 50 öre kvar...inte mycket att hänga i julgranen alltså... Men hon var glad ändå och tyckte ännu att det var toppen att vara iväg :-)

Navelsträngen är ännu inte avklippt....

Storasyster B är i Stockholm, med en kompis och hennes familj. Hon skall vara borta hela i 4 dagar! Det är det längsta vi varit ifrån varandra, i hennes 9-åriga liv. Det är naturligtvis jag som tycker det är jobbigast, själv har hon verkligen sett fram emot detta. Och visst, jag är glad att hon vågar sånt här, det hade jag aldrig gjort när jag var liten - jag var en mesig liten typ som var rädd för det mesta... men tyvärr är jag ju som vuxen en ganska orolig typ, som hela tiden ser framför mig allt som kan hända. Men jag försöker verkligen att inte överföra det på mina barn, och jag tror att jag har lyckats. Båda verkar vara trygga och fungerande i sociala sammanhang!

Men ensamt är det utan henne, det kan inte hjälpas. Och lillasyster verkar känna likadant, hon uttryckte det så : "hur skall jag klara mig utan B?"

Ja, vi får hålla ut till söndagkväll...

Detta fick jag höra när jag satte på mobilen på eftermiddagen på jobbet:

"..Hej mamma, det är jag, B. Jag saknar dig väldigt mycket och undrar när du kommer hem. Hoppas du försöker komma lite tidigare än till maten...Mamma! Jag vill att det blir taco. Men om du inte hinner, om du inte kommer förrän till maten, så får jag väl prata med pappa om det. Ok, älskar dig. Och förresten...(en liten utläggning om att hon varit ensam en stund när pappa och A varit iväg)....puss, puss, älskar dig!!"

Gulle!

Till saken hör att jag arbetar halvtid, och har lagt en av mina två långa dagar på fredagar, då maken ändå är hemma. Tänker att det kan vara bra för honom att vara med barnen lite själv någon gång. Jag är ju med dem de andra dagarna, då han jobbar på annan ort. Och de andra dagarna brukar barnen knorra att de hämtas så tidigt, då vill de gärna vara lite längre på dagis/fritids, men på fredagar vill speciellt B hem direkt efter skolan, och så ber hon alltid mig att skynda mig hem...

Men bevis för att fredagar ändå är rätt mysigt med pappa fick jag igår:

B: " Pappa är så snäll, vi köper alltid kex på fredagar, det är en familjetradition vi har. Vi får välja varannan gång, jag och A"
Familjetradition, jo jag tackar jag...att det alltid finns hembakta bullar och då och då även kakor..., hembakt med kärlek och på smör och utan emulgeringsmedel och transfetter... det var visst inte lika snällt....

Men det är ju så, det som alltid finns hemma är ju inte lika intressant...:-)

Sitter vid datorn och försöker komma på någonting att skriva...är trött och skall snart gå och lägga mig. Var nyss inne i sovrummet och stod och såg på mina älskade - just nu sovande ungar. De ligger tätt ihop i dubbelsängen. De vill alltid somna i våra sängar, och är mannen inte hemma så får de ligga kvar där... är han hemma bär vi in den stora tjejen, lilltjejen får ännu ligga emellan oss...

Är så otroligt glad över dem, och kan inte - efter så pass många år - sluta att förundras över att jag verkligen fick bli mamma!

Oron finns där förstås, att det skall hända dem någonting. Tänker på Engla och det fruktansvärda som inte får hända. Och ändå hände det.

Hur skall man kunna skydda sina barn? Man kan ju inte vara med dem dygnet om, och ju äldre de blir desto mindre insyn har man över dem. Man måste ju (tydligen) släppa taget och låta dem klara sig själva mer och mer ju större de blir. Gode Gud låt det inte hända mina barn någonting.

3-årsdag

Häromdagen firade vi vår treårsdag, som två-barnsfamilj. Alltså, det var tre år sen vi fick vår dotter och lillasyster i Kina. Hon fick några presenter på morgonen, bland annat en spargris i "guld" som vi köpte där i Kina. Den blev hon stolt för. Och sen åt vi kinamat på kvällen, med kinaflaggan på bordet.

Jag tänkte att vi skulle passa på att se kinafilmen, det var ett tag sedan. Jo, en liten stund var det kul, hon satt i mitt knä och vi tittade ihop. Men sen satt jag plötsligt där ensam och tittade, A hade tappat intresset... själv satt jag där och mindes...åh vad liten hon var, och söt! Ja, söt är hon ju nu med förstås!

Nej, speciellt intresserad av sitt ursprung är hon inte. Hon tar sällan upp det själv och frågar om det. När hon fyllde 4 fick hon en bok om sig själv och om adoptionen, som jag hade gjort på gordinegenbok.se. nu var det ju tänkt att jag skulle länka till den sidan, men det är ju för avancerat för mig ;-( Jättefin om jag får säga det själv, men det är inte så ofta hon vill att vi skall läsa den. Men intresset kanske kommer senare.

Eller var det griskultingar vi fick...?

Skitkul

Jag är ju inte bara mamma och valpägare, jag är ju husägare också. Och igår fick vi stopp i avloppet - igen... Det var bara två månader sen sist. Hela tvättstugan flöt av diverse godsaker, typ toalettpapper och annat skoj som brukar hamna i toalettstolen. Behöver väl inte gå närmare in på vad det kan vara - det kan ju vara någon kräsmagad som läser detta ;-) Så maken fick vackert stanna hemma från jobbet, och ringa till kommunen, så att de fick komma och frigöra stoppet. Han började ringa redan vid 7-tiden och fick ringa ca 10 samtal innan han kom rätt, han blev hänvisad än hit, än dit och jag hörde att han höll på att bli lite lätt irriterad, innan han kom rätt. Jag cyklade iväg till jobbet, och slapp ta hand om "skiten". Ibland har man tur!

Hundvalpar

Igår morse var det dags, flera dar för tidigt. Som tur var på min lediga dag. Lilla A skulle trots min ledighet vara på dagis, för jag hade en tandläkartid och dagiset har flera gånger erbjudit henne att komma på någon av hennes lediga onsdagar, då de alltid har utflykter på just onsdagar. Så det var bara att avboka tandläkarn, ringa till mormor och be henne lämna A, och sen sitta och agera stöd till den blivande modern. För själva födseln klarar hon själv, men hon är orolig och vill ha sällskap. Som tur är har vi ställt valplådan på kontoret, så jag kunde sitta vid datorn och läsa lite bloggar o lite annat smått och gott, varvat med att sitta och klappa och berömma henne.

Tre valpar blev det. Det var lite snopet då det blev nio stycken förra gången. Men de är jättegosiga och knorrar just nu så gott i lådan.

Det här börjar mer och mer likna en djurblogg, men det kan inte hjälpas.
Djuren är en stor del av vår familj, vi har både hundar och katter och jag har tidigare haft kattuppfödning. När det gäller hundarna är det ju mest mannens intresse, men när det kommer till uppfödning vaknar jag. Jag är väl lite "skruvad" men det här med fortplantning har ju upptagit en stor del av mitt liv, och det intresserar mig ännu, vare sig det gäller djur eller människor.

I går kväll var det ju Barnmorskorna på teve. Kan inte se en förlossning utan att tårarna börjar rinna. Det är ju så fantastiskt varje gång ett nytt liv "kommer fram". Vilket underbart yrke de har! Och så är det fantastiskt för alla kvinnor som nån gång får vara med om detta stora, det som vi ju är skapta för! Jag är så tacksam att jag fick vara med om det en gång. Tänker ännu ofta på det, och förundras över att jag faktiskt fått vara med om det, trots att det är nio år sedan.

Jag läser en del barnlöshetsbloggar, och känner med de kvinnor som kämpar, lider med dem och gläds med dem som lyckas. Jag känner mig som en av dem, trots att jag nu tillhör den lyckliga skara som kan titulera sig Mamma. Barnlöshetsåren suddar man inte bort, de kommer alltid att finnas där, som en del av mig.

Nu närmar det sig...

Nu är det bara några dagar kvar, hunden blir allt tjockare och tjockare, och idag har hon varit orolig, velat bädda och ordna, och inte ville hon vara ute i trädgården speciellt länge heller, trots att både jag och lilla A var ute och "påtade". Det är inte dags förrän på söndag men jag undrar om de inte tänker komma tidigare.

Jag har tagit semester på måndag, ifall hon skulle gå över tiden, men på fredag jobbar jag och har mycket att göra och kan inte vara hemma.

Maken är ju borta i veckorna, pendlar till annan ort, så jag är ju i princip ensam mamma med ungar, hundar o katter o stort hus o trädgård o gud vet allt... nej, jag klagar inte, jag tycker det funkar rätt bra. Jag jobbar inte heltid, det skulle aldrig funka. Men korkad som jag är har jag lovat att gå upp lite i tid nu i april och maj, pga stor arbetsbelastning på jobbet. Hur smart får man va, när hunden skall till o valpa *tänkte inte på det*. Ja i början går det väl an, men sen när de skall ha mat 4 gånger om dagen...

Nåja, kvinnor kan..!

Slut på friden

Varför, varför, VARFÖR finns det spindlar...? Idag såg jag den första för säsongen, och därmed var alltså friden slut. Efter den här usla vintern lär det väl bli ett riktigt spindelår. Inte för att jag vet om det hänger ihop men kan tänka mig att de förökar sig snabbare och överlever vintern bättre om den är mild. Såg i alla fall en vision av hur sommaren kommer att bli, och det var inte kul.

Jag vet att de inte är farliga, men hela jag ryser när jag ser/tänker på dem. Bara ordet spindel är ju fobiframkallande.

Vi skall få tillökning!

Ja, det är sant! Det bekräftades vid UL igår, att vår tik väntar valpar...! Minst 5 stycken såg veterinären. Vi hade en hane här från Norge för några veckor sedan och nu var vi för nyfikna för att kunna vänta så vi tog till teknikens underbara värld. Beräknad nedkomst i början av april. Det känns lite spännande. Sist vi hade valpar var för två år sedan, 9 stycken blev det då...

Yngsta dottern så väldigt frågande ut när jag berättade att det fanns bebisvalpar inne i Tjorvens mage. Mycket skeptisk var hon, hur kunde jag veta det...?

Och nu så har hon fyllt år, min stora lilla tjej! Kalas för släkten och kalas för kompisarna har avverkats. På presentbordet hamnade x antal "High School Musical"-pryttlar, såsom cd, filmer, planscher, väska...just name it, det är det som gäller nu... och de kläder hon fick var svarta, våga inte komma med något rosa nu, som bara för ett år sedan var ett måste... ja herregud, det är inte lätt att hänga med.

Kalas för åtta tjejer i 9-årsåldern, i tre timmar... jag säger bara puh... trodde i min enfald att de skulle ha lugnat ner sig lite på ett år, men icke, de for runt som värsta 4-åringarna. Blev påmind om varför jag aldrig valde att jobba på fritids/dagis.... Det gick bra så länge lekarna var uppstyrda - förutom någon klämd arm vid hela havet stormar och lite tjafs om vem som skulle hålla i pennan vid frågesporten - men annars for de runt runt o skrek o tjoade, och kladdade! Mannen försvann upp på övervåningen han...

Nåja, nu är det över, och nästa gång är det tvåsiffrigt, då bör de väl ha lugnat ner sig, eller...?

Och nu då...

Hur gick det egentligen med mitt bloggande...det kom visst en jul emellan, eller så fick jag väl skrivkramp eller nåt, kom i alla fall av mig.

Tiden rusar i alla fall iväg. Om några veckor har jag varit mamma i 9 år, vilket jag blir påmind om typ dagligen av dottern. För fylla år, det är STORT det. Hon kan inte riktigt bestämma sig för vilken dag som är bäst, julafton eller födelsedagen. Vi såg en snutt av Prinsar o Prinsessor i går på teve, och när Silvia var i bild så sa hon avundsjukt: "tänk, hon får paket två dagar i rad, lyllos henne". Sen att hon måste vänta ett helt år emellan gick inte riktigt in.

Häromdagen kom hon på att..."mamma, jag är ju snart tonåring...!"Öh, inte riktigt ännu va, sakta i backarna, tiden går tillräckligt fort ändå....

Varje dag fylls önskelistan på " mamma, vet du vad jag önskar mig?" (nej, förutom det och det och det etc...så vet jag ju förstås inte...) Tänk vad härligt det var att fylla år när man var barn. Nuförtiden när jag fyller år tänker jag mest att det skall städas o bakas o så vidare. Nej, det lät lite trist, det är ju kul när det kommer folk, men jag föredrar nog när mina övriga familjemedlemmar fyller år.

Lilltjejen blir ju naturligtvis inspirerad av storasyster, och önskar sig hej vilt hon också, det är bara det att hon måste vänta ett halvår på sin födelsedag.