Detta fick jag höra när jag satte på mobilen på eftermiddagen på jobbet:

"..Hej mamma, det är jag, B. Jag saknar dig väldigt mycket och undrar när du kommer hem. Hoppas du försöker komma lite tidigare än till maten...Mamma! Jag vill att det blir taco. Men om du inte hinner, om du inte kommer förrän till maten, så får jag väl prata med pappa om det. Ok, älskar dig. Och förresten...(en liten utläggning om att hon varit ensam en stund när pappa och A varit iväg)....puss, puss, älskar dig!!"

Gulle!

Till saken hör att jag arbetar halvtid, och har lagt en av mina två långa dagar på fredagar, då maken ändå är hemma. Tänker att det kan vara bra för honom att vara med barnen lite själv någon gång. Jag är ju med dem de andra dagarna, då han jobbar på annan ort. Och de andra dagarna brukar barnen knorra att de hämtas så tidigt, då vill de gärna vara lite längre på dagis/fritids, men på fredagar vill speciellt B hem direkt efter skolan, och så ber hon alltid mig att skynda mig hem...

Men bevis för att fredagar ändå är rätt mysigt med pappa fick jag igår:

B: " Pappa är så snäll, vi köper alltid kex på fredagar, det är en familjetradition vi har. Vi får välja varannan gång, jag och A"
Familjetradition, jo jag tackar jag...att det alltid finns hembakta bullar och då och då även kakor..., hembakt med kärlek och på smör och utan emulgeringsmedel och transfetter... det var visst inte lika snällt....

Men det är ju så, det som alltid finns hemma är ju inte lika intressant...:-)

Sitter vid datorn och försöker komma på någonting att skriva...är trött och skall snart gå och lägga mig. Var nyss inne i sovrummet och stod och såg på mina älskade - just nu sovande ungar. De ligger tätt ihop i dubbelsängen. De vill alltid somna i våra sängar, och är mannen inte hemma så får de ligga kvar där... är han hemma bär vi in den stora tjejen, lilltjejen får ännu ligga emellan oss...

Är så otroligt glad över dem, och kan inte - efter så pass många år - sluta att förundras över att jag verkligen fick bli mamma!

Oron finns där förstås, att det skall hända dem någonting. Tänker på Engla och det fruktansvärda som inte får hända. Och ändå hände det.

Hur skall man kunna skydda sina barn? Man kan ju inte vara med dem dygnet om, och ju äldre de blir desto mindre insyn har man över dem. Man måste ju (tydligen) släppa taget och låta dem klara sig själva mer och mer ju större de blir. Gode Gud låt det inte hända mina barn någonting.

3-årsdag

Häromdagen firade vi vår treårsdag, som två-barnsfamilj. Alltså, det var tre år sen vi fick vår dotter och lillasyster i Kina. Hon fick några presenter på morgonen, bland annat en spargris i "guld" som vi köpte där i Kina. Den blev hon stolt för. Och sen åt vi kinamat på kvällen, med kinaflaggan på bordet.

Jag tänkte att vi skulle passa på att se kinafilmen, det var ett tag sedan. Jo, en liten stund var det kul, hon satt i mitt knä och vi tittade ihop. Men sen satt jag plötsligt där ensam och tittade, A hade tappat intresset... själv satt jag där och mindes...åh vad liten hon var, och söt! Ja, söt är hon ju nu med förstås!

Nej, speciellt intresserad av sitt ursprung är hon inte. Hon tar sällan upp det själv och frågar om det. När hon fyllde 4 fick hon en bok om sig själv och om adoptionen, som jag hade gjort på gordinegenbok.se. nu var det ju tänkt att jag skulle länka till den sidan, men det är ju för avancerat för mig ;-( Jättefin om jag får säga det själv, men det är inte så ofta hon vill att vi skall läsa den. Men intresset kanske kommer senare.

Eller var det griskultingar vi fick...?

Skitkul

Jag är ju inte bara mamma och valpägare, jag är ju husägare också. Och igår fick vi stopp i avloppet - igen... Det var bara två månader sen sist. Hela tvättstugan flöt av diverse godsaker, typ toalettpapper och annat skoj som brukar hamna i toalettstolen. Behöver väl inte gå närmare in på vad det kan vara - det kan ju vara någon kräsmagad som läser detta ;-) Så maken fick vackert stanna hemma från jobbet, och ringa till kommunen, så att de fick komma och frigöra stoppet. Han började ringa redan vid 7-tiden och fick ringa ca 10 samtal innan han kom rätt, han blev hänvisad än hit, än dit och jag hörde att han höll på att bli lite lätt irriterad, innan han kom rätt. Jag cyklade iväg till jobbet, och slapp ta hand om "skiten". Ibland har man tur!

Hundvalpar

Igår morse var det dags, flera dar för tidigt. Som tur var på min lediga dag. Lilla A skulle trots min ledighet vara på dagis, för jag hade en tandläkartid och dagiset har flera gånger erbjudit henne att komma på någon av hennes lediga onsdagar, då de alltid har utflykter på just onsdagar. Så det var bara att avboka tandläkarn, ringa till mormor och be henne lämna A, och sen sitta och agera stöd till den blivande modern. För själva födseln klarar hon själv, men hon är orolig och vill ha sällskap. Som tur är har vi ställt valplådan på kontoret, så jag kunde sitta vid datorn och läsa lite bloggar o lite annat smått och gott, varvat med att sitta och klappa och berömma henne.

Tre valpar blev det. Det var lite snopet då det blev nio stycken förra gången. Men de är jättegosiga och knorrar just nu så gott i lådan.

Det här börjar mer och mer likna en djurblogg, men det kan inte hjälpas.
Djuren är en stor del av vår familj, vi har både hundar och katter och jag har tidigare haft kattuppfödning. När det gäller hundarna är det ju mest mannens intresse, men när det kommer till uppfödning vaknar jag. Jag är väl lite "skruvad" men det här med fortplantning har ju upptagit en stor del av mitt liv, och det intresserar mig ännu, vare sig det gäller djur eller människor.

I går kväll var det ju Barnmorskorna på teve. Kan inte se en förlossning utan att tårarna börjar rinna. Det är ju så fantastiskt varje gång ett nytt liv "kommer fram". Vilket underbart yrke de har! Och så är det fantastiskt för alla kvinnor som nån gång får vara med om detta stora, det som vi ju är skapta för! Jag är så tacksam att jag fick vara med om det en gång. Tänker ännu ofta på det, och förundras över att jag faktiskt fått vara med om det, trots att det är nio år sedan.

Jag läser en del barnlöshetsbloggar, och känner med de kvinnor som kämpar, lider med dem och gläds med dem som lyckas. Jag känner mig som en av dem, trots att jag nu tillhör den lyckliga skara som kan titulera sig Mamma. Barnlöshetsåren suddar man inte bort, de kommer alltid att finnas där, som en del av mig.

Nu närmar det sig...

Nu är det bara några dagar kvar, hunden blir allt tjockare och tjockare, och idag har hon varit orolig, velat bädda och ordna, och inte ville hon vara ute i trädgården speciellt länge heller, trots att både jag och lilla A var ute och "påtade". Det är inte dags förrän på söndag men jag undrar om de inte tänker komma tidigare.

Jag har tagit semester på måndag, ifall hon skulle gå över tiden, men på fredag jobbar jag och har mycket att göra och kan inte vara hemma.

Maken är ju borta i veckorna, pendlar till annan ort, så jag är ju i princip ensam mamma med ungar, hundar o katter o stort hus o trädgård o gud vet allt... nej, jag klagar inte, jag tycker det funkar rätt bra. Jag jobbar inte heltid, det skulle aldrig funka. Men korkad som jag är har jag lovat att gå upp lite i tid nu i april och maj, pga stor arbetsbelastning på jobbet. Hur smart får man va, när hunden skall till o valpa *tänkte inte på det*. Ja i början går det väl an, men sen när de skall ha mat 4 gånger om dagen...

Nåja, kvinnor kan..!