Sitter vid datorn och försöker komma på någonting att skriva...är trött och skall snart gå och lägga mig. Var nyss inne i sovrummet och stod och såg på mina älskade - just nu sovande ungar. De ligger tätt ihop i dubbelsängen. De vill alltid somna i våra sängar, och är mannen inte hemma så får de ligga kvar där... är han hemma bär vi in den stora tjejen, lilltjejen får ännu ligga emellan oss...

Är så otroligt glad över dem, och kan inte - efter så pass många år - sluta att förundras över att jag verkligen fick bli mamma!

Oron finns där förstås, att det skall hända dem någonting. Tänker på Engla och det fruktansvärda som inte får hända. Och ändå hände det.

Hur skall man kunna skydda sina barn? Man kan ju inte vara med dem dygnet om, och ju äldre de blir desto mindre insyn har man över dem. Man måste ju (tydligen) släppa taget och låta dem klara sig själva mer och mer ju större de blir. Gode Gud låt det inte hända mina barn någonting.