Oj, vad längesen jag skrev nåt inlägg här....jag finns ännu, och vardagen rullar på, svårt att få till tiden att blogga. Jag läser ju ännu en hel del bloggar då och då, men det är väl lika gott att erkänna att den här bloggen inte kommer att vara så aktiv i fortsättningen. Låter den ändå ligga kvar, ifall lusten skulle komma tillbaka. Dessutom är det min historia, om hur jag blev mamma, och den kan ju vara bra om den är kvar, eftersom jag då och då kommenterar andra bloggar, och nån kanske är nyfiken på vem det är bakom signaturen.

Denna dagen ett liv

Idag har jag varit så där ruskigt effektiv.

Lämnade A på dagis, trots att jag var ledig, de skulle på utflykt och frågade om hon ville med, vilket hon förstås ville.
Gjorde ett gäng ärenden på stan (ca 2 timmar)
Slängde i en tvättmaskin.
Kippte gräset (1 timme, svettigt i gassande sol)
Hängde tvätt.
Hämta A på dagis.
Oljade in altanen.
Dammsög hela huset.
Bäddade rent.
Duschade och la A.
Strök tvätten (nåja, det var inte så många plagg som behövde strykas)
Vattnar gräset, flyttat spridarn några gånger.

Ja, och så det där vanliga, med att laga mat, plocka undan, plocka ur diskmaskinen, mata hundvalpar sisådär fyra gånger, och så de stora hundarna förstås.

Nu tror jag att jag skall gå o lägga mig...

Mors Dag!

Igår var det mors dag, min tionde. Minns ännu den första, som sammanföll med B:s dop. Det var stort! Ännu ett privilegium som jag hade förärats i och med att jag fått barn! Att få fira Mors Dag!

Igår morse när jag vaknade hade A och maken gått ned, jag hörde hur hon tjatade där nere om att hon ville gå upp till mig, och maken som hyssjade och försökte ge mig sovmorgon. Den stora däremot, hon låg inne i sitt rum o sov, hon hade ju suttit uppe och sett melodifestivalen, så hon var ju trött... Nåja, till slut fick jag frukost på sängen, macka med riven ost på "det fanns ju ingen ny ost" sa maken, nej den låg ju lite för långt innen i kylen...;-) och så teckningar från tjejerna!

Hoppas att alla som vill får uppleva att bli firad på Mors dag!

Och idag kom jag hem

Nu var det min tur att vara i Storstaden, på liten "husmorssemester". Har varit iväg i 2 dagar, på shoppingresa med mina systrar. Vi har shoppat o fikat o druckit vin o fnittrat...härligt!

Mina systrar och jag har egentligen helt olika shoppingstilar. Storasyster vet direkt vad hon vill ha, hon kliver in i en affär och ser sig omkring, ser direkt om det är nåt som passar henne, tar det och provar och vips är hon klar med en kasse i handen = står och väntar utanför. Mellansyster är egentligen inte vare sig mode- eller shoppingroad, köper lite basickläder och hittar hon en stol i affären sätter hon sig ned, för det är ju sååå jobbigt att gå en hel dag på stan... Själv vill jag titta i lugn och ro, klämma och känna och fundera innan jag bestämmer mig, och kan vela hur länge som helst om det finns två snarlika varianter, av och på i provhytten...

Trots olikheterna har vi trevligt på våra resor, som brukar bli av en till två gånger om året, efter lite övertalning från oss andra två till mellansyster, att nu är det dags....

Och ikväll kommer hon hem.

Ikväll kommer hon äntligen hem, min lilla/stora B. Hon ringde för en stund sen och nu var de på hemväg. Om hon längtade hem? Nej, hon ville minsann inte hem... Hm, måste nog lära henne att ljuga lite åtminstone...

Samtal från dottern

B hade hela 600 kr med sig på resan. Hon har samlat veckopengar, samt "jobbat" de sista veckorna, med att hjälpa till med diverse sysslor. Igår kväll när hon ringde hem berättade hon att hon hade inhandlat en dansmatta och en barbie, för sammanlagt 568kr. Hon var helt oförstående när jag påpekade att hon nästan inte hade något kvar, till resterande dagar i Stockholm "jo, jag har några tior och några femmor.." sa hon glatt.

Idag när hon ringde visar det sig att hon har 50 öre kvar...inte mycket att hänga i julgranen alltså... Men hon var glad ändå och tyckte ännu att det var toppen att vara iväg :-)

Navelsträngen är ännu inte avklippt....

Storasyster B är i Stockholm, med en kompis och hennes familj. Hon skall vara borta hela i 4 dagar! Det är det längsta vi varit ifrån varandra, i hennes 9-åriga liv. Det är naturligtvis jag som tycker det är jobbigast, själv har hon verkligen sett fram emot detta. Och visst, jag är glad att hon vågar sånt här, det hade jag aldrig gjort när jag var liten - jag var en mesig liten typ som var rädd för det mesta... men tyvärr är jag ju som vuxen en ganska orolig typ, som hela tiden ser framför mig allt som kan hända. Men jag försöker verkligen att inte överföra det på mina barn, och jag tror att jag har lyckats. Båda verkar vara trygga och fungerande i sociala sammanhang!

Men ensamt är det utan henne, det kan inte hjälpas. Och lillasyster verkar känna likadant, hon uttryckte det så : "hur skall jag klara mig utan B?"

Ja, vi får hålla ut till söndagkväll...