Storasyster B är i Stockholm, med en kompis och hennes familj. Hon skall vara borta hela i 4 dagar! Det är det längsta vi varit ifrån varandra, i hennes 9-åriga liv. Det är naturligtvis jag som tycker det är jobbigast, själv har hon verkligen sett fram emot detta. Och visst, jag är glad att hon vågar sånt här, det hade jag aldrig gjort när jag var liten - jag var en mesig liten typ som var rädd för det mesta... men tyvärr är jag ju som vuxen en ganska orolig typ, som hela tiden ser framför mig allt som kan hända. Men jag försöker verkligen att inte överföra det på mina barn, och jag tror att jag har lyckats. Båda verkar vara trygga och fungerande i sociala sammanhang!
Men ensamt är det utan henne, det kan inte hjälpas. Och lillasyster verkar känna likadant, hon uttryckte det så : "hur skall jag klara mig utan B?"
Ja, vi får hålla ut till söndagkväll...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar