Tillbakablick,sista delen...

Och så äntligen får man barnbesked! Ett telefonsamtal som gjorde mig till tvåbarnsmamma. Overkligt! Och dagen efter fick vi korten, och då kom tårarna, en alldeles underbar liten flicka! Och hon var vår! Efter två månaders väntan åkte vi till Kina och fick vår dotter i vår famn. Tyvärr är det ju inte lika fantastiskt för själva barnet att bli adopterat som det är för föräldrarna som adopterar. Just vid själv överlämnandet menar jag. Vilken traumatisk upplevelse det måste vara. Som vi har längtat och väntat medan barnet varit helt ovetande. Och vi är främmande och luktar konstigt och pratar mystiskt.

Om jag nu skall fortsätta liknelserna mellan de båda sätten att få barn, så skulle jag vilja säga att själva resan är som en långdragen förlossning. Jag är extremt flyg- och höjdrädd men jag gjorde det, men denna gång blev det inte utan bedövning - jag fick faktiskt lite lugnande utskrivet av en förstående läkare innan resan. Jag ville inte utsätta mig, och framförallt inte mina barn för en eventuell panisk och hysterisk mamma, med tanke på hur många timmar man faktiskt skall sitta på det där planet. Men det gick faktiskt bra! Och sen åkte jag även upp i linbanan till kinesiska muren, även fast jag ogillar sådant starkt. Men jag tänkte att detta är jag skyldig min dotter, är hon född i Kina så skall jag också ha varit på Kinesiska muren, nu när jag har chansen!

Kina var fantastiskt att få uppleva, vad priviligerad jag känner mig som fått vara med om bägge dessa sätt att få barn! Jag hade till exempel annars aldrig kommit så långt som till Kina, det kan jag garantera. En helt annan kultur, ett helt annat samhälle än det vi är vana vid här hemma. Och vad härligt att få vara hemma och vara mammaledig med en tvååring. Det var ju härligt med en bebis med, men det händer ju lite mer med en tvååring, och det är en härlig ålder, som man annars ofta missar en stor del av, eftersom man oftast har börjat jobba då och gullungen tillbringar stor tid på dagis.

Och man är nu inte bara en förälder med allt vad det innebär, man är även med i ännu en gemenskap, adoptivföräldraskapet! Ännu en värld öppnar sig!

Väntan på syskon!

Ja, så var jag alltså mamma, vi var en barnfamilj. Och jag sa redan på BB att det här ville jag vara med om igen. Det hade ju varit så ”häftigt” alltihop. Min kropp var ju som gjord för att både bära ett barn och föda det, det var bara själva tillverkningen som hakade upp sig lite. Men hade det fungerat en gång så skulle det ju fungera igen. Trodde jag. Min kropp måste ju längta efter detta eftersom min hjärna gjorde det, och bli mer samarbetsvillig denna gång. Så jag njöt av att vara mamma och väntade ända tills dotterns 3-årsdag, då jag fick jag två ägg inplanterade i livmodern. Jag ville ju inte ha barnen för tätt, ville ju hinna njuta av henne först, vilket jag verkligen gjorde.

Men nej, kropprackarn lydde ju inte. Men skam den som ger sig, så vi gjorde tre försök till inom loppet av ett år. Envis, jag? Sista gången sa jag dock innan, att nu är det verkligen sista gången, och började samtidigt snegla mot adoption. För jag ville verkligen ha ett barn till och började väl fatta att det inte var det viktigaste det där med graviditeten, även om det hade varit jättemysigt. Det viktigaste var ju själva produkten, Barnet! Så min vana trogen, jag lånade en massa böcker om ämnet, och när IVF:en inte funkade bröt jag inte samman så där ”jättemycket” utan ringde och anmälde oss till en adoptionsutredning.

Och det här blev ju en helt annan resa, annorlunda men minst lika spännande! Lika men ändå olika. Först kämpar man för att bli med barn men i stället för hormoner och gynekologbesök skall man utredas om man duger som förälder. I stället för föräldragrupp gick vi en studiecirkel och det var väl det som var mest likt det ”vanliga” sättet att få barn. Sen, istället för två streck på stickan får man ett medgivande från kommunen att man är ok! Och då skall man fixa med en massa papper och ta kort på sig själv och släkten. Minns att just det momentet var väldigt stressande. Det var ju utifrån dem korten som just VÅRT barn skulle väljas ut. Ungefär som att man äter folsyra innan och under graviditeten, avstår från alkohol och lever sunt och försöker att vara harmonisk, allt för att ens barn skall få de bästa förutsättningar i livet. Nu skulle vårt barn väljas utifrån hur släkten ser ut på korten. Ville ju att allt skulle se så bra ut, att vi skulle se sunda och trevliga och gud vet allt vad jag tänkte medan jag stressade runt och serverade kaffe och själv försökte se avslappnad ut samtidigt som jag gav fotografen en massa order för hur bilderna skulle se ut. Ja, jag var nog lite lätt hysterisk tror jag…

Och sen, när alla papper var inskickade, då var vi ju med barn! En abstrakt graviditet, som ju inte syns utanpå, och inte vet man när barnet kommer heller.

Det är ju inte bara abstrakt för en själv, det är nog mycket abstrakt för omgivningen också. Alltså, är man inte själv inne i ”adoptionsvärlden” verkar man inte veta någonting om adoption. Och det kan man ju inte klandra dem för, men om man inte vet något kan man ju visa intresse, och fråga till exempel. Folk runt omkring oss reagerade väldigt olika. En del gratulerade och jublade över att vi väntade ett barn till, men många var rätt ljumma om man nu kan säga så. Alltså, de visade inte så stort intresse vilket sårade mig. Men det värsta var nog när vi kom hem med dottern. Min dåvarande arbetsplats har jag ännu inte förlåtit. I många år har jag varit med och lagt ihop presenter till nyfödda barn, och även själv fått till första dottern. Men nu – ingenting, inte ett grattis ens. Visst kom de fram och tittade och frågade hur det var – men vart tog grattiset vägen? Det kändes som det inte riktigt räknades, att få barn genom adoption. Ja, som tur är arbetar jag inte där längre…

Reflektion

Tänk vad mycket som följer med Föräldraskapet. Förutom att man nu har världens underverk i sina armar. Förutom att man nu är, tillsammans med den andre föräldern, barnets viktigaste person. Förutom att man nu har ett jätteansvar och blir väldigt sårbar.

Så är det så mycket annat som man får på köpet. Plötsligt får man en annan identitet. Man kan börja ett telefonsamtal med att säga ” Ja, hej det här är B:s mamma…” Man är inte längre utanför när andra kvinnor börjar att prata om sina förlossningar. Man träffar en massa nya människor, i samband med Föräldragruppen, musiklekis, lite senare dagis och skola. Man är liksom med i samhället på ett annat sätt. Man kan frossa i söta barnkläder. Shoppingtiden utökas automatiskt eftersom det nu inte bara är till en själv man kan shoppa åt. Det är smällar man kan ta….! Man får ut och promenera med barnvagn, helt underbart…! Man får titta på alla Astrid Lindgrenfilmer och man kan åka till Astrid Lindgrens Värld och en massa andra roliga evenemang som aldrig skulle bli av att man besökte annars. Och man uppdaterar sin repertoar på barnsånger.

Ja, det är bara ett axplock av vad som medföljer föräldraskapet, helt säkert är att livet får ett helt annat innehåll! Och mening!! Det överträffade i alla fall alla mina förväntningar!

Förlossning

Och så fick jag föda! Helt underbart fantastiskt, häftigt! Jag gick över tiden med fyra dagar. Jag födde vårt BARN en lördag morgon, några minuter i sju. Då hade jag haft regelbundna värkar i ungefär 12 timmar och varit inne på BB sen strax innan midnatt. Jag stod och hängde med armarna om min mans hals ”hela” natten, så jag hade träningsvärk dagen efter…jag andades efter konstens alla regler och slappnade av vid varje värk, precis som jag lärt mig. Tyckte själv att jag var så duktig!

Det där med avslappning kan jag varmt rekommendera. Att det hjälpte märktes speciellt vid de tillfällena då jag skulle ändra ställning, från tex stående till sittande. Då fick jag mycket ondare vid nästa värk, eftersom man måste röra musklerna när man rör sig. Så precis i slutskedet, jag hade börjat krysta och då plötsligt undrar barnmorskan om jag inte skall ändra ställning. Öh, ändra ställning nu? Blev nästan irriterad på henne och tänkte ”att så fan heller”. Jag visste ju att det göra ändå ondare. Så jag tänkte att jag skall nog visa henne och vid nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland och ut far en unge på en krystvärk, så barnmorskan fick fånga henne i luften! Så där missade jag en del enligt boken, man skall ju hålla emot vid krystvärken, så att man inte spricker… tänkte inte på det.

Jag var Mamma och hon var helt underbar!

Och så var hon född, min älskade dotter! Vilken underbar känsla! Så mycket som jag hade längtat och ändå kunde jag inte föreställa mig den där enorma kärleken som kom. Den kom liksom smygande. Första minutrarna med henne på magen var jag mest glad och lättad att det var över, att det äntligen inte gjorde ont längre…och som en bonus låg det ett litet barn mot mitt bröst! Det var svårt att fatta, att ta in att det verkligen var mitt barn som låg där, att jag verkligen var mamma.

Sen smög kärleken på, och på hennes tredje dygn blev det nästan övermäktigt, jag visste inte var jag skulle ta vägen med mina känslor!

Och äntligen fick jag vara på rätt sida i korridoren på BB. Oj, vad jag trivdes med att vara på BB, snacka om att känna sig speciell. Det är som att vara inne i en liten bubbla. Och sen, när vi åkte hem var jag så förvånad över att allt såg ut som vanligt ute i världen. Bilar körde omkring och människor gick till sina jobb, folk handlade mat. Vädret var grådassigt, med snöslask. Men vår värld var förändrad för alltid!

Tillbakablick del 2, IVF

Ja, sen vet jag inte riktigt vad som hände – för det hände ingenting förrän ett och ett halvt år senare. Varför det tog så lång tid det minns jag inte. Nåväl, då satt vi i alla fall vid Carl von Linnékliniken i Uppsala på informationsmöte. Eftersom vår kommun just hade tagit bort de tre gratisförsöken via IVF, fick vi bekosta kalaset själva. Vi hamnade just i en parentes, för när vi var ”klara” 6 år senare bestämdes det att barnlösa par åter skulle få tre försök gratis genom kommunen.

Nåväl, vi gjorde två försök ganska tätt. Fast jag ”medicinerade” för tre, för den första gången jag sprayade och donade blev det bara tre ägg, så det avbröts och jag fick börja om från början med starkare dos. Så när jag hade två misslyckade försök bakom mig var jag ganska mör, till både kropp och själ. Detta vet alla som någon gång gått igenom detta.

Kort beskrivning av proceduren (som den var då, nu kanske det är annorlunda): Först sprayar man med nässpray var 6:e timme dygnet runt tills man hamnar i klimakteriet. Hela tiden var jag livrädd att jag skulle glömma tiden, då fanns inga mobiltelefoner med larm som kunde ställas in, åtminstone hade inte jag någon. Klimakteriet innebar för mig en massa svallningar, av och på med kläder och täcken på nätterna – inte så där jättemysigt…sen tog man blodprov för att kolla att hormonnivån var rätt – och var den det började man att ge sig själv sprutor i magen en gång om dagen, men man fortsatte med sprayningen. Då produceras fler ägg samtidigt. Efter ett tag (8-10 dagar?) fick man göra ultraljud och kolla om det fanns några ägg. Fanns det det och de var tillräckligt stora var det dags för ägglossningssprutan och resa till kliniken. Ägglossningssprutan var läskig. Med läskig menar jag att man hade bara en hemma och den skulle tas vid en exakt tidpunkt, på kvällen. TÄNK om man skulle tappa den när man skulle dra upp vätskan in i sprutan, allt skulle ju då vara förstört! Fatta att världen skulle rasa samman då.

Nåväl, världen rasade ju samman några veckor senare, när mensen kom. DYR mens. Och då pratar jag inte om priset på tampongerna. Så när vi hade gjort dessa två försök var vi både knäckta och fattiga. Vi la det på is ett tag och gjorde ett nytt försök ett år senare. När sen även det gick åt helvete ville jag bara strunta i allt. Bestämde mig för att det fick vara bra, orkade inte fler försök.

Tjatade istället på läkaren om en titthålsoperation, hade hört att man kunde skölja igenom äggledarna med nåt så att ett ägg lättare kunde passera därigenom. Då skulle vi kanske ha en chans i några månader, innan de blev igentäppta igen. Jag fick mitt titthål, och det visade sig att en av äggledarna var så trång att den togs bort helt. Tack för den informationen när man vaknade! Den andra var trång den med men kunde kanske funka, chans fanns att bli gravid, men med stor risk för fler utomkvedshavandeskap.

Det jag minns som jobbigast med detta, var att på vårt sjukhus är gynavdelningen i samma korridor som BB. Vem är så korkad som har bestämt det? Inte någon som har haft det svårt att få barn i alla fall! Medan jag låg där hördes bebiskrik, man fick se nyblivna mammor hasa omkring med sina små plastlådor med små knyten i. Jag vill inte kalla det tortyr, men salt i såren var det definitivt!

Ett år till förflöt, och jag började så smått vänja mig vid tanken på ett barnlöst liv. Av någon anledning var inte adoption ett alternativ vid den här tiden. Maken började prata om ett IVF-försök till, bara ett enda? Han fick faktiskt tjata, för det var inte lockande att börja med detta igen. Till slut gick jag med på det.

Och det var då det fantastiska inträffade: Jag blev gravid! På riktigt! Och jag fick vara gravid i 9 månader, jag fick må som en prinsessa, jag fick njuta och förundras och uppleva det jag var skapt för, jag fick använda min kropp, och det är ingen underdrift, jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv! Jag njöt av varje sekund. Visst var jag orolig också naturligtvis, oron följer med föräldraskapet. Men jag njöt! Jag lånade böcker, jag läste om Anna Wahlgrens Barnaboken för tredje gången (!) Jag behövde inte smyga när jag köpte Vi föräldrar. Jag lånade Att föda barn utan smärta och övade både avslappning och andning varje kväll.

Tillbakablick

Jag tror att jag måste samla tankarna och skriva ned lite om vad som har hänt tidigare i mitt liv. Inte för att jag vet om nån någonsin kommer att läsa det här, men ändå.

Jag har valt att kalla min blogg för AB Mamma. Det kan man tolka på olika sätt. Dels står det för att jag är både a- (adoptiv) mamma och b- (biologisk) mamma. Men också för att det är en stor del av min identitet, detta att VARA Mamma. Jag är ännu idag, dagligen, förundrad över att jag verkligen fick BLI Mamma, och jag tackar högre makter för det. Och då har jag ändå varit mamma i 8 år!

Jag kommer exakt ihåg känslan, när jag äntligen fick två streck på gravtestet, äntligen fick smyga in till maken som låg där i sängen, klockan var väl en 4 eller 5 på morgonen, och han viskar frågande ”är det mamma…?”

I sex år hade jag hoppats och längtat efter detta, och gråtit och varit förtvivlad över min barnlöshet. Sex år är lång tid, speciellt när man inte vet OM det överhuvudtaget finns ett slut på eländet.

När vi gifte oss hade vi varit tillsammans i 2 år. Vi bestämde innan bröllopet att då, men inte förr, skulle vi börja försöka få barn. Pessimist som jag är (fast jag föredrar egentligen att kalla mig för realist) liksom ”visste” jag att det skulle bli problem. Att jag var en av dem som det skulle bli lite problem med. Tyvärr visade det sig att jag hade rätt. När det hade gått ett halvår hade jag mitt första utbrott. Jag satte i duschen och bara skrek rakt ut, med vattnet strilande över mig. Mannen blev nästan rädd. Sen gick jag på biblioteket och lånade allt jag kom över om barnlöshet och snart var jag ”expert” på ämnet. Jag grävde ned mig och tyckte synd om mig. Det var ju så här också att min man hade ju redan barn, två till och med. Så det var ju bara mig det var synd om…åtminstone kändes det så himla orättvist. Konstigt nog ville jag inte göra någon utredning om vad som var fel. Dels är jag väldigt ovillig att söka hjälp om jag är sjuk (vill nog inte störa…ja visst är det sjukt…) dels hade jag en arbetskamrat som just då gick igenom diverse utredningar, ”efter-samlag-tester, insemineringar mm. Hade ingen lust att utsätta mig själv och mannen med det.

Efter ett år blev jag gravid! Samma dag som jag gjorde graviditetstestet ringde jag till mödravårdscentralen och beställde tid. Först om tre månader skulle jag få komma…! Tyvärr blev lyckan kortvarig, redan en vecka senare kom mensen, ömheten i brösten försvann och allt blev som vanligt igen. Det blev en mycket dyster första bröllopsdag.

Ett år till gick, och så plötsligt strulade mensen lite. Jag köpte ett test och va, det var positivt! Kunde det vara sant denna gång? Räknade ut att jag måste vara i ca 8:e veckan, då förra mensen antagligen inte var någon riktigt ”sort”. Det gick en vecka, och plötsligt en dag var jag tvungen att gå hem från jobbet för jag fick med ens väldigt ont i magen. Blev så orolig att vi faktiskt ringde till gynmottagningen och fick komma in och göra ett ultraljud. Nej, det såg så bra ut, det kunde göra ont i livmodern i början av en graviditet. En vecka till förflyter, värken kommer och går lite men plötsligt, en lördag förmiddag, ”smäller” det formligen till i magen. Jag ropar på mannen och svimmar av smärta på väg ned från övervåningen. Ambulans och operation, och visst var det som jag hade misstänkt, ett utomkvedshavandeskap, som hade spruckit.

Minns ännu, hur jag mitt i bedrövelsen hann tänka på att jag inte hunnit duscha innan det hände, och nu skulle de sätta kateter på mig…

Ja, så var det med det. Blev sjukskriven en månad, och nu blev det känt för hela släkten att vi var ofrivilligt barnlösa. Tappra jag skulle ju inte låtsas om det innan…

Det positiva (om man nu kan kalla det positivt) var att vi nu var under ”läkarvård”. Vi tog ett kliv förbi ”efter-samlags-tester” och spermatester, eftersom läkarna ansåg att det visat sig att jag kunde bli befruktad, alltså var det inte spermierna det var fel på. Vår läkare började prata om IVF som en lämplig metod för oss.

Tassar in...

...och tar mina första stapplande steg i bloggvärlden... känns spännande och lite konstigt. Har ju inte skrivit dagbok på en herrans massa år. Ja, om man inte räknar de stackars små raderna som får plats i 5-årsdagboken, som jag skriver i varje kväll. Men dagbok (blogg på papper alltså) med tankar och funderingar, det var ju några år sedan - säkert 20 år sedan. Jag har ett gäng som ligger nere i källaren. Senast jag tittade i dem var när vi flyttade, alltså för 7 år sen.

Vad gör man egentligen med sina gamla dagböcker... vill man verkligen att ens barn skall läsa dem någon gång i framtiden...? Är ju en del som man inte vill skall läsas - i alla fall inte av sina barn...