Väntan på syskon!

Ja, så var jag alltså mamma, vi var en barnfamilj. Och jag sa redan på BB att det här ville jag vara med om igen. Det hade ju varit så ”häftigt” alltihop. Min kropp var ju som gjord för att både bära ett barn och föda det, det var bara själva tillverkningen som hakade upp sig lite. Men hade det fungerat en gång så skulle det ju fungera igen. Trodde jag. Min kropp måste ju längta efter detta eftersom min hjärna gjorde det, och bli mer samarbetsvillig denna gång. Så jag njöt av att vara mamma och väntade ända tills dotterns 3-årsdag, då jag fick jag två ägg inplanterade i livmodern. Jag ville ju inte ha barnen för tätt, ville ju hinna njuta av henne först, vilket jag verkligen gjorde.

Men nej, kropprackarn lydde ju inte. Men skam den som ger sig, så vi gjorde tre försök till inom loppet av ett år. Envis, jag? Sista gången sa jag dock innan, att nu är det verkligen sista gången, och började samtidigt snegla mot adoption. För jag ville verkligen ha ett barn till och började väl fatta att det inte var det viktigaste det där med graviditeten, även om det hade varit jättemysigt. Det viktigaste var ju själva produkten, Barnet! Så min vana trogen, jag lånade en massa böcker om ämnet, och när IVF:en inte funkade bröt jag inte samman så där ”jättemycket” utan ringde och anmälde oss till en adoptionsutredning.

Och det här blev ju en helt annan resa, annorlunda men minst lika spännande! Lika men ändå olika. Först kämpar man för att bli med barn men i stället för hormoner och gynekologbesök skall man utredas om man duger som förälder. I stället för föräldragrupp gick vi en studiecirkel och det var väl det som var mest likt det ”vanliga” sättet att få barn. Sen, istället för två streck på stickan får man ett medgivande från kommunen att man är ok! Och då skall man fixa med en massa papper och ta kort på sig själv och släkten. Minns att just det momentet var väldigt stressande. Det var ju utifrån dem korten som just VÅRT barn skulle väljas ut. Ungefär som att man äter folsyra innan och under graviditeten, avstår från alkohol och lever sunt och försöker att vara harmonisk, allt för att ens barn skall få de bästa förutsättningar i livet. Nu skulle vårt barn väljas utifrån hur släkten ser ut på korten. Ville ju att allt skulle se så bra ut, att vi skulle se sunda och trevliga och gud vet allt vad jag tänkte medan jag stressade runt och serverade kaffe och själv försökte se avslappnad ut samtidigt som jag gav fotografen en massa order för hur bilderna skulle se ut. Ja, jag var nog lite lätt hysterisk tror jag…

Och sen, när alla papper var inskickade, då var vi ju med barn! En abstrakt graviditet, som ju inte syns utanpå, och inte vet man när barnet kommer heller.

Det är ju inte bara abstrakt för en själv, det är nog mycket abstrakt för omgivningen också. Alltså, är man inte själv inne i ”adoptionsvärlden” verkar man inte veta någonting om adoption. Och det kan man ju inte klandra dem för, men om man inte vet något kan man ju visa intresse, och fråga till exempel. Folk runt omkring oss reagerade väldigt olika. En del gratulerade och jublade över att vi väntade ett barn till, men många var rätt ljumma om man nu kan säga så. Alltså, de visade inte så stort intresse vilket sårade mig. Men det värsta var nog när vi kom hem med dottern. Min dåvarande arbetsplats har jag ännu inte förlåtit. I många år har jag varit med och lagt ihop presenter till nyfödda barn, och även själv fått till första dottern. Men nu – ingenting, inte ett grattis ens. Visst kom de fram och tittade och frågade hur det var – men vart tog grattiset vägen? Det kändes som det inte riktigt räknades, att få barn genom adoption. Ja, som tur är arbetar jag inte där längre…